jag vet inte riktigt vad som hände...

jag vet bara att just nu låter jag ingen riktigt komma in längre...

Jag har 100 tabletter sparade, för att kunna ta en stund som denna.

Kanske. 

Det har varit fram o tillbaka, mycket. Jag har varit så ensam så att jag har kunnat dö. Men så fick jag sällskap här av mina härliga djur.

Jag har festat och haft kul, men också fått panikångestattacker och inte veta vart jag varit på vägen hem. Minnesluckor.

Jag har umgåtts med honom, inte kunnat hålla mig undan, mitt poison, poison running through my veins.. Nej, jag har inte kunnat vara utan honom. Jag har samtidigt umgåtts med andra, andra pojkar, i hopp om att finna något, någon slags ersättning.

Han, mitt poison, har inte mått bra under den här tiden. Inte jag heller, jag har bara inte visat det utåt. Utan det är mina masker som drar igång med sitt spel igen. Endast de som varit med mig ute, som följt med mig efter stängningsdags (obs. endast nära vänner) vet dock hur dåligt jag egentligen mått. Jag är mina vänner evigt tacksam för hur de tagit om hand om mig.

Men så hände det, han sa det. Att inget var kul utan mig längre, att det var svårt att verkligen njuta av livet. Vi pratade mycket, han ville försöka igen, som jag.

Men jag ville inte vara för ivrig, jag vill inte pusha på honom. Behöver han vara själv så behöver han. Jag också, kanske.

Vad vi kom fram till var att vi skulle börja dejta, och där är vi nu.

Det är spännande och det pirrar i magen.

Jag är nykär.